Allting började i i fredags när jag satt i bilen med Wilma i knät.
Hon slemmade och det kletade på mina jackarmar, men efter en liten stund så slutade det. Och vi tänkte inte mer på det. Kanske var hon törstig eller att det helt enkelt bara vattnades i munnen på henne utan anledning. Vi själva kan ju ibland få lite mer saliv producerat någon gång.

Lördags morgon kom och jag gick ut med min lilla älskling på gården och rastade henne, hon ville varken kissa eller bajsa denna långa stund vi var ute i kylan så vi begav oss in igen. Tänkte; jaha , men då behöver hon väl inte utföra något ärende. Jag började göra mig iordning för att bege mig till jobb och när det inte var så lång stund kvar så bajsar hon inomhus. Inget konstigt med det lixom, jag fyade och lyfte ut henne och sedan begav vi oss upp till tåget. Patrik körde hem med henne och Valentina och sedan hördes vi inte fören på kvällen när telefonen på jobb ringde och han sa med panik i rösten att han skulle komma och hämta mig för att åka in med Wilma till Djursjukhuset.  Jag svarade att jag jobbade 2 timmar till och att han skulle ta sig in där och så skulle jag komma efter jobbet. Tydligen så hade hon saliverat från munnen igen och kräkt, kissat, bajsat. Allting samtidigt + att hon skakade hela tiden. Tiden gick långsamt och jag var någolunda lugn själv. Chocken hade inte inte kommit ännu. Jag ringde till pappa och då grät jag, Wilma höll på att dö var några av de första orden jag sa, förklarade symtomen och han menade att allt tydde på valpsjuka vilket hundarna oftast dör av. Då kom chocken och jag fick panik ! Pratade med min kollega som tyckte att jag skulle bege mig iväg. Så jag gick en timme iförväg. Ringde taxi och kom in på sjukhuset. Min lilla älskling låg på satt på bänken och tittade på mig med sorgsna ögon! Hon var helt blöt och hade precis bajsat ut en liten slemig klick där det även fans blod. Det rann från näsa och mun på henne. Jag tog henne intill mig och höll henne i famnen. En sköterka kom in och sa att dem skulle röntga henne och att en fick följa med. Det var inget snack om saken. Jag reste mig och gick med henne med Wilma i famnen. Vi la henne på en annan bänk med röntgenmaskinen över och stäckte ut på henne så vi kunde få så bra blider som möjligt. När det var klart så fick vi vänta där inne och jag var henne nära hela tiden. Det gick säkert 10 min tills en sköterska kom ut och berättade för Patrik att det kunde vara en tarminfektion eller valpsjuka, men tydligen var det inte vanligt här i sverige. Tårarna rann ner för mina kinder och jag hade panik, min älskling skulle dö !! Det var ju iaf vad pappa sagt om valpsjuka, att oftast så dör dem. Jag stod inne hos henne tills sköterskan kom och pussade henne på huvudet. Dem skulle ta henne till infektionavdelnigen och sätta dropp på henne . Och där slutade vår vistelse på djursjukhuset den kvällen.

Ringde flera gånger under kvällen. Hon hade slutat att salivera och satt upp vid 10 tiden då hon haft droppet inne en stund. Nästa gång vi ringde så hade hon viftat lite på svansen när dem kom in och tittade till henne. Jag ringde dit sista gången kl 12 och frågade lite frågor innan jag gick ner med susanne till bilen och lämnade henne. Hon höll mig sällskap under 4 timmar vilket var mycket skönt. Tack älskling ! Det finns ingen bättre än du! Tillsist så somnade jag.

Det blev söndag och jag gick upp 06,20 tog på mig någonting så jag slutade frysa och sedan ringde jag dit med en gång. Hon hade blivit bättre och stod upp oh viftade med rumpan när dem tittade till henne. Vi skulle höra av oss igen vid 13-13,30 för mer info. Jag gick till jobb och har varit som ett nervsammanbrott hela dagen. 10,45 äntligen rast. Sprang upp till mamma och pappa och rinde dem. Fick prata med läkaren och hon sa bara positivt. Skulle inte svaren på blodproven visa någonting så kunde jag komma och hämta henne efter jobb och vi bestämde så. jag var såååå glad och grät av oro och lycka. Gick tillbaka till jobb och måde bra igen. Klockan blev ca 14,00 och telefonen på jobb ringer , Patrik: Dem ringde från djursjukhuset nu och sa att dem ville ha henne där inatt också. Hon bajsar löst och dem vill att hon ska vara där under observation med dropp så hon inte blir uttorkad när vi kommer hem. Allting sprack för mig och det slutade med att vi la luren i öronen på varandra. Min älskling kommer aldrig hem igen!! Förstår deras tanke sätt men det ända jag längtat över var att efter jag slutat jobb så skule jag få träffa henne igen. 7,800 kronor fattigare. Läkaren hade ljugit för mig och jag kände mig sviken! Gick hem till mamma och pappa som var snälla och körde mig hem istället för att köra mig till Wilma.

Och nu då, ikväll. Patrik ringde dit för en timme sedan ca och då var allting bra med henne. Hon hade slutat att bajsa löst och var mycket piggare. Hon hade även ätit och hon hade behållt det. Men vi får inte besöka henne vilket jag är jävligt besviken över. Just nu så har jag inte mycket hopp kvar över om honm kommer hem i morgon eller inte. Kommer säkerligen bli sviken igen, dem kommer komma med någon annan undanflykt över varför hon inte kan komma hem. Men för hennes skull så är det helt klart bäst att hon är kvar hos dem med dropp så hon piggnar till. Här hemma är det jätte tomt och valentina går runt och tittar efter henne hela tiden. Jag har kört igång tvättmaskinen i källaren och förbereder för hennes förhoppningsvisa hemgång imorgon.

Är det något ni undrar så är det bara att fråga!

Ett stor tack till alla som håller tummarna och tänker på oss med särskilt Wilma. Bamsekramar Anna